Igår när jag var ute och åkte inlines, åkte jag förbi (vad jag trodde var ett par) ganska snabbt i några tunnlar under en motorväg. Men tjejen går snabbt där ifrån när mannen höjer blicken för att kolla på mig. Han börjar skirka hallå, hör jag svagt eftersom jag har musik på i mina öron. Jag tittar bak och ser att han går ganska snabbt efter mig. (halv springer) Jag åker snabbare och tänker att han inte kommer i fatt mig. Efter ett krön vänder jag mig om för att kolla om han är efter mig. Då ser jag att han är oroväckande närma och skriker samtidig som han viftar åt mig att jag ska komma till honom. Eftersom jag är ganska skeptisk mot sånt så åkte jag nu mycket fortare men insåg att jag kommit till en återvändnings gränd. Kom alltså ingen vart med mina inlines, om jag inte åkte in på en parkering på andra sidan den relativt hårt trafikerade vägen. Att åka tillbaka var absolut inget alternativ. Så jag tar mig på skakande ben över vägen och in på parkeringen. Åker en stor omväg, tills jag inser att jag måste tillbaka i tunnlarna för att komma hem. Tar en chans då jag ser att det är en ganska stor familj som är på väg åt samma håll som jag ska. Åker snabbt, men är rädd att denna mannen skall komma ut framför mig. Som tur är slutade denna historien ganska bra, men jag är rädd för att gå ut senare. Jag gör det helst inte, iallafall inte på det hållet. Helst inte alls.
Varför ska jag och andra flickor känna sig otrygga och osäkra på väg hem eller vart som helst egentligen? Jag tror att män också kan känna sig otrygga men jag har svårt att tro att det är samma laddade känsla.
Jag kommer ihåg när jag var liten, kankse 9-10. Jag skulle cykla till min faders jobb med fika och på den sista sträckan som är ganska öde, inga närliggande hus eller så, Stannar det en bil framför mig. Jag ser att en svartklädd man går ut ur bilen och ställer sig och tittar på mig. Jag stannar min cykel och står och kollar på honom. ( Vi är inte jätte nära varandra) Jag rör mig inte ur fläcken. Och tillsist ,efter ett vad jag kommer ihåg ett ganska långt tag sätter han sig i bilen och åker iväg. Jag cyklar snabbare än jag någonsin cyklat samtidigt som jag tar upp min mobil, men jag ringer ingen. Då ser jag den mörka bilen komma tillbaka. Men jag är väldigt nära min faders jobb så jag svänger in innan bilen kommit nära mig, men han kör väldigt sakta förbi infarten där jag cyklat in. Jag kommer aldrig glömma den känslan. Lättnad samtidigt som jag var så inihelvetes rädd.
Bara för någon dag sedan satt jag på tunnelbanan och framför mig sitter en kille som inte tar sina ögon från mig. Jag känner först att det är jobbigt men jag ska ju av snart så jag tänker inte mer på det förrens det visar sig att han ska av på samma ställe. Det är ganska sent, men som tur är så har jag en vän med mig. Annars vet jag inte vad jag hade gjort. Han skrämde mig jävligt mycket.
Det är alltså en fråga jag vill ha svar på, hur ska vi tjejer som är rädda för påträngade och allmänt läskiga män, känna oss mer säkra när vi är ute? Kan vi på något sätt känna oss mer säkra?
// *Tjej som undrar_91*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar