A

tvåsamheten...
är det exakt så det ska vara?
vissa lever i relationsanarki.
det verkar väldigt mycket enklare! men går det att ha det så alltid? blir man inte någon gång insainly in love och vill ha den personen bara precis för sig själv och inte dela med sig?
relationsanarki är alltså när man inte binder sig till någon särskild utan är förälskad i alla sina vänner! låter det inte mysigt? ett stort kärlekskollektiv lixom! inom detta kärlekskollektiv så gör man sina egna överenskommelser om vad som är okej osv. relationsanarkisters synsätt och levnadsvis beskrivs ofta som obegränsade relationer.
man gör ingen skillnad på vänner eller kärlek och ordet pojkvän/flickvän används absolut inte.
svartsjuka skulle ju inte få förekomma överhuvudtaget, det skulle ju inte funka.
men jag tycker det låter som en bra deal. men jag är osäker på om det skulle funka i dagens samhälle. det låter lite mer som en drömvärld eller som att det kommer direkt från hippietiden på 60-70-talet.
men varför hänger alla upp sig så på att vara TVÅ? nästan alla par har det ju ändå struligt!
om jag var relationsanarkist så vet jag inte hur jag hade hanterat det. för jag har faktiskt ett behov av att känna mig speciell, och lite som den enda, och det hade man ju inte gjort om alla var jämställda till alla och man var kär i många och låg med olika.
jag tycker ändå att det verkar som en jävligt bra grej :)
/x

rätt eller fel i en knäpp värld

är det rätt att försvara sig?

om jag blir överfallen så gör jag mitt bästa för att försvara mig, det kallas göra motstånd.
hur är det då med krig? är det rätt att skjuta tillbaka?
så sent som igår hade jag en hetsig och aggresiv diskussion med en riktig karlakarl, ni vet såna.
och jag måste medge, att jag fick erkänna efter en stunds hett argumenterande, att ja jo kanske måste ett land ha ett försvar. KANSKE.
jag står fortfarande hårt som sten fast vid att krig är det värsta och våld är fel. jag hatar vapen. krig drabbar så många fler än dom egoistiska dumma jävlarna (oftast män) som måste understryka sin stolthet genom att döda ett annat folk fyfan. alla dessa barn som varje dag trampar på minor och sprängs i bitar, på grund utav något som någon "bråkade" om innan dom ens föddes. och alla dessa små pojkar som tvingas lära sig behärska ett vapen och förvandlas till kallblodiga mördade i tio års ålder och ofta yngre. vem tänker på dessa oskyldiga människor som lider av allt som krig för med sig?!
karlakarlen som jag nästan började bråka med, vet ni vad han sa? han sa att om man krigar med ett land så bryr man sig fan inte om barnen i det landet. NEHE? vafan har dom gjort dig? vad har dom gjort någon? dom är oskyldiga. jo jag hatar krig, det hatar jag, hatar är starkt och ofta alldeles för starkt i sitt sammanhang, men i detta samanhanget passar det alldeles utmärkt.

men om vi tänker som ett land, så skulle vi alla blivit överkörda totalt och dött om tex tyskland och tom lilla danmark hade gått in i vårt land och krigat. då hade vi förlorat hårt. för vi har skärt ner radikalt på krigsstyrka i sverige, dragit ner på det som tusan. bra, tänker jag. kanske den enda bra saken reinfeldt gjort! men om man vänder och vrider litegrann, så kanske det är bra att ha ett försvar för att vara på den säkra sidan? för säkerhets skull.
om det kommer en stridsvagn som skjuter och skjuter så kunde ju inte jag sprungit fram och försökt prata dom till rätta? lixom peeeace pleease! då är det ju försent.
eller kommer det inte bli krig??? det är ju 2010. hmm... /xxx

jag är i kläm. jag är din sämsta vän.

Att var ung och att ha kompisar. Det borde vara bra. Det känns som att det är svårare att vara tjej, ung och att ha vänner av samma kön. (eftersom jag inte har provat att vara man så känns det så. Och eftersom jag aldrig har hört talas om problem på samma sätt mellan män som det är mellan kvinnor.) Det kan komma de tillfällena då man kommer i kläm. Mellan vännerna. Det känns som en typisk tjej grej. Att bli ovän och sen inte kunna reda ut, prata och umgås med varandra.

Jag vet att det finns människor man inte kan vara vän med, men jag känner ändå att det borde kunna gå och vika sig lite.

Jag tycker inte att man kan gå med ryggen rak, om man inte kan stå för sitt misstag. Och om man inte kan stå för sitt misstag kan man väl inte fortsätta och köra sin egna lilla väg och fortsätta för till sist kommer det vara en stor sten på vägen och man måste köra tillbaka.

Min tanke med detta är då att stryka under att det finns ingen mening med att ta genvägar bara för man ha sin stolthet att tänka på. Ibland tror jag att man måste sänka den ett par meter.

Tänka; se vad vi har gjort. istället för. se vad du har gjort. se vad jag har gjort.

Ibland är man fler om ett misstag.

Eller så kanske vi kan slåss om det. för jag ska aldrig bli som ni.

/Q

norah jones
julian casablancas
vampire weekend
oh laura
james morrison
gavin degraw

sticka ut

vilket väljer du;
att bli ihågkommen, att vara någon, sticka ut från normen. inte bli ihågkommen som den vackra tjejen med massor med vänner, hon som verkar ha ett perfekt liv. nej, att folk kommer ihåg dig som den konstiga, hon som har konstiga kläder eller hon som skrattar så himla högt.
eller, att inte fastna på någons näthinna. bara glida förbi. inte vara någon speciell...
det är lite svårt för mig att sitta här och skriva ner det i ord, men det har surrat omkring i mitt tankeomlopp. vilket man väljer. att åtminstone synas, kanske som något annorlunda, men är det inte bättre än att inte synas överhuvudtaget? det är det jag vill komma fram till. är det inte bättre än att vara grå? är det inte något positivt att när folk ser en så är det något annorlunda, eller att dom tänker "där kommer hon"...
ibland vill jag bara hoppa in i strömmen. där kan man gömma sig bakom alla andra som ser ut likadant. det är inte så att min hudfärg är grön. jag är vanlig. men i dagens samhälle och staden jag lever i så behövs det inte alls särskilt mycket för att sticka ut. man delas in i olika fack. jag vill inte tillhöra något fack. jag vill bara vara mig själv.

tonårsföräldrar?? jag vill inte vara fördomsfull. men borde man få barn när man är ett barn? sedan tycker jag inte man kan döma utifrån tonårsförälder, utan det är helt från person till person. det finns 17åringar som är ansvarsfullare än 30åringar! de kan ta ansvaret och bara en stabil och tillitsfull förälder för sitt barn. MEN är det inte synd om tjejerna? som blir tvungna att offra sig och vänja sig i så unga år att prioritera ett annat liv före sitt eget i alla val. man måste väl få vara lite egoistisk när man är tonåring? annars kanske man får ett flipp och bara tänker på sig själv när barnet växt upp.

bara lite tankar. måste ju leva upp till bloggens namn :) /x

sjukdomen.

De pratar på om svartsjukan på TV.
Det är en djävulsk sjukdom.
Det finns de människor som inte ens vet att det är en sjukdom. Men det är det nog. En sjuka. Kan man bota den?
Svartsjukdomen.

/ qu

vackert

detta är en väldigt vacker film. den finaste jag sett på så länge. sedan ps.iloveyou.

nu märker du kanske att jag gillar kärleksfilmer. låter kanske lite klyschigt. men dom rör mig i själen, i det yttersta djupet. det är när jag ser såna filmer som jag tror på evig kärlek.

den är förresten verklighetsbaserad.

det fanns en dam som hette jane austen. hon ville inget hellre än att skriva, hon älskade att skriva! och hon ville gifta sig av kärlek! men hennes familj började få slut på pengar och ville att hon skulle anta erbjudanden från de rika männen i bygden.

utan att någon vet förälskar hon sig i irländska tom..... dom är så kära. jag grät. men på deras tid var det inte så lätt att bara falla för varandra, gifta sig och vara lyckliga. nej det var mer än så, det skulle accepteras och det skulle få ett godkännande. hon levde på slutet av 1700-talet, början av 1800-talet. hon fick aldrig sin kärlek men hon gifte sig heller aldrig med någon, inte kärlekslöst. hon var en stark kvinna! nu måste jag beställa hem dvd:n och kolla på den om och om och om igen........ åh..

/kärlekskrank x

människan.

jag gillar inte att människor sätter sig på ett fyra säte på tåget eller längst ut på ett säte för två på bussen. kom på mig själv med att irritera mig riktigt mycket på en tjej nu för någon dag sedan, hon sate sig ytterst på ett två säte, bussen blev full, men hon flyttade sig inte!

En annan sak som jag irriterar mig är de människor som tror sig veta allt och mest. De människor som anser att det de säger är lag, att det finns ingen annan syn att se på saker och ting. det gör mig nästan arg. /q

m is for music

man kan ju inte säga att man hatar någon man inte träffat eller känner. som att säga att man hatar invandrare, det är galenskap ju, utan tvekan alltså. därför kan jag ju inte sjunka lika lågt som dom jävla nazistidioterna men jag säger ju lite grovt att jag hatar kungafamiljen. hata är för starkt, jag känner helt enkelt inte dom. men kan ju säga att jag inte gillar dom alls. dom är patetiska. dom tre barnen har inte valt att bli födda av sina föräldrar. men vafan. stör mig på dom stenmycket! här har vi ett land där arbetslösheten bara ökar ökar och ökar och victoria ska ha sitt jävla drömbröllop med mannen som kungen tillslut "GODKÄNDE" för typ sex jävla miljoner. gött kungafamiljen, ni gör ju sverige jävligt mycket bättre, bra jobbat. ni sköter ju ert "jobb" jävligt bra med att ta finkläderna på er när det är fina kungliga events. ja för som jag ser det gör dom inte så mycket mer. punkt slut. /x

frukost.

åkte kollektivtrafik för ett tag sedan.
råkade höra på ett samtal mellan tre pojkar kanske runt fjorton. du vet, snabbt mellan en låt och en annan.
en pojke ville antagligen verka lite häftig och slår till med värsta blondin skämtet.
"vad är det för liket på en inne toffel och en blondin?
- du sätter på dem när du är inne, men du kan inte gå med dom på stan."

ja. jag vet inte varför, men jag kände helt enkelt; vem fan vill äta frukost med en fjortonårig kille, i pubertetens bästa år?
ta i samma smörkniv eller på osten, vem vet vad han gjorde på toaletten innan han kom till bordet. jag är glad. att jag inte har en yngre bror. /q

krig

hela tiden pågår ett krig. ja, krig med vapen död och blod, det oxå men jag menar ett annat sorts krig.
kriget mellan människorna och planeten och djuren.
människorna vs. planeten&djuren
fastän jag inte kastar skräp på marken, försöker få mina vänner att bli miljömedvetna så kan jag inte rädda vår planet. och aporna tigrarna och alla vackra varelser. kommer dom att dö ut? kommer träden sluta gro? hur många bryr sig på riktigt? varför hjälper vi inte varandra? det finns så mycket pengar och mat att vi i väst hade kunnat DELA MED OSS. men vi utnyttjar i princip resten av världen. visste du det. i afrika har de otroligt bra växtlighet! men de får inte äta sina tomater och bananer själva, de sliter istället ut sig hela livet med att så på åkrarna och paketera grönsakerna för att de ska läggas i båtar och lastbilar för att hamna i vår grönsaksdisk på konsum - för SKITlön eller ingen lön alls - that makes me pissed off. det finns så mycket som bubblar inom mig när jag tänker på detta. vi vita feta egocentriska jävla människor. egentligen skäms jag över att vara en av dom. för majoriteten är så jävla självcentrerade. det är en sak att säga åh stackars hungriga lilla svarta barn - och det är en sak att verkligen mena det med hjärtat och vilja göra skillnad. ellerhur?
allt händer hela tiden. afrikanerna har så himla lite pengar att de är tvungna att elda upp mer och mer av skogen för att kunna skörda grönsaker för att sedan hoppas kunna försörja sig på det ett tag. men efter ca 2 år blir den uppeldade marken oanvändbar och jorden går ej att så i mer så det finns hur mycket mark som helst där det inte finns några träd utan det är bara platt och aska. och de är tvungna att hitta ett nytt ställe att elda upp för att kunna överleva. vi utnyttjar människorna i afrika indien asien och alla u-länder men det som är lika hemskt är att djuren som har funnits här mycket längre än vi människor tror vi att vi äger. vi placerar vilda djur på zoo'n för att kunna gå och titta på dom för vårt eget nöje. vi gör pälsar för att vara snygga. vi skjuter vargar och björnar för att det är en rolig hobby och vi gillar jakten. vi dödar valarna för att det är goa pengar.
sedan människan bosatte sig på madagaskar är ca 90% av regnskogen.....borta... och djuren, som inte redan svultit ihjäl, samsas om den lilla biten regnskog som finns kvar. utanför regnskogen överlever de inte. men vi behöver ju träden! vi har rätt att hugga ner träden för att vi ska bygga hus.
är detta nödvändigt? är vi så många människor att djuren inte får plats? är detta acceptabelt? är det rätt? jag vill lägga mig ner och gråta över att det känns så värdelöst. ibland. för att det är så orättvist. jag vill inte bortse från att jag är lycklig över att ha haft lyckan att födas i ett land som detta. jag bor i ett hus. jag får gå i skolan. det är jag tacksam över. det vill jag understryka. önskar bara att fler tänkte utanför bubblan vi är skyddade i.
vi, de kommande generationerna, hade kunnat göra underverk. /x

trasigt

när världen går i sönder utanför våra dörrar
drar vi täcket längre över våra huvuden.
bekväma i våra hem.
allt vi behöver finns intill.

/ q

egentligen

hur vet jag egentligen att jag helt följer min egen vilja och personlighet? är jag påverkad av min uppväxt, människorna omkring mig, vänner och skola? hur hade jag varit om jag växte upp någon helt annanstans? hur mycket av min personlighet ärvde jag av min mamma och pappa helt och hållet?
det finns olika teorier. det finns de som tror att när man föds är man ett tomt papper och att det fylls i efterhand och att allt som händer formar ens personlighet. sedan tror vissa att man föds som en person och att man har den personligheten resten av livet punkt slut. jag tror på både och.
kan man födas som svag? eller som stark? kan man födas med svagheten att kanske falla för grupptrycket och börja med tunga droger i ungdomen? eller födas så stark att man kämpar hela livet tills man är nöjd?
och grupptryck... det påverkas vi av utan att vi vet om det. om man tittar noga så ser man det. man behöver inte ens titta noga. det är så tydligt. hjärntvättat samhälle i min mening. ser alla ut som de VILL? och spelar det ens någon roll?
för länge länge sedan, tex renässansen osv, klädde dig alla precis likadant, man hade regler och riktlinjer och dockor sk. panoror, iklädda de kläder man "skulle" ha på sig skickades ut till de rika och kungliga så att de kunde sy upp liknande kläder som panodororna hade på sig. är kläder bara kläder? numera är det ens identitet. alltså vad säger kläderna om en själv när man ser ut precis som alla andra gör? och varför är det så? varför finns det ett sådant led som man rättar sig efter? för jo det finns ett sånt led hela tiden. när det gäller frisyr skor kläder och tom. beteende. hur hade det varit om vi var blinda? har vi människor, eller nutidens människor, ett behov av att passa in? är det som en slags drog? att så fort som möjligt man ser att de flesta börjar köpa domdär skorna från dendär affären så bara MÅSTE man köpa likadana, spelar ingen roll vad de kostar. och är man svag om man är en av dom? har man dåligt självförtroende om man klär sig som man "ska" och inte som man vill? man har kanske bara ett intresse för mode. men vad är mode? vem bestämmer modet? när man har vant sig vid det nuvarande modet så tycker man att det man hade på sig för några år sedan är otroligt fult och man förstår inte hur man kunde klä sig så. skickar man in hjärnan i ett hamsterhjul så att den vänjer sig?
jag skulle vilja se allt ovanifrån jorden och veta hur allas hjärnor fungerar helt enkelt. /x