Det kanske bara är jag.
Men jag tror inte det.
Nu har jag kommit till en stad. Huvudstad.
Och jag bor i en söder förort till huvudstaden.
Jag har bott här i tre dagar men har redan blivit uppraggad på torget vid tunnelbanan.
Det var två killar som gick framför mig och varav en vände sig bak och såg mig.
Sa något till sin vän.
Och vände sig sedan om för att säga:
"My friend told me that he likes you"
Ja sa okej,log och tänkte att det var det.
(hur fan vet han att han gillar mig, han känner mig inte ens)
Sen frågar han mig om jag har pojkvän för annars kan hans kompis bli det.
Tror han då att jag ska utbrista med glädje i rösten
"ÅÅÅHH, jag som har längtat efter att få ha en pojkvän. Tack så mycket för att du frågar. Ska vi inte gifta oss redan nu? Jag älskar dig."
Egentligen borde jag ju sagt det i förhoppning av att det skulle tycka jag var ett psyko och gå där i från.
Men jag sa bara att de fick leta reda på någon annan att prata med.
Jag var ju såklart lite rädd att de skulle följa efter mig och se vart jag bodde.
Att ha en Romeo spelandes musik på sin mobil utanför mitt fönster är ju inte vad jag vill.
Men även andra dagar har män här tittat på mig, visslat efter mig.
Och jag vet inte om det är just för att jag bor här i en mångkulturell statsdel som jag är lite extra skeptisk.
Jag har tänkt på om det är så för att jag är tjej, blond och själv.
Eller hade det varit samma sak om jag gick med en kille?
Med en vän?
Jag vet inte men jag tänker tänka på det mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar