susande

dessa fina kom som ett brev på posten, bokstavligen, till mig igår. färgen är väl bara helt fantastisk.

min jobbfria förmiddag har bestått av att packa inför sthlm och way out west. jag är sämst på att packa som jag tidigare nämnt. men nu står väskan där fint i hörnet och väntar tålmodigt till att få rullas iväg, in på tåget och upp genom skogsbeklädda sverige i ett snabbt tåg. jag tror jag har fått med allt. och mer därtill, helt säkert! det ska bli så fint att komma iväg, med mina favoritkvinnor dessutom.

vi ska dricka en massa sötsliskigt vin på balkongen, röka många cigaretter i natten, gå i timmar i vintagebutiker...

livet är bara så bra. det är så generöst och vackert. ja, absolut inte alltid, men man måste försöka sätta på sig dem glasögonen. dom positiva glasögonen. då blir allt mycket lättare.

när man då stöter på en törn, så tar man sig upp snabbare och borstar av sig skiten.

jag känner mig som wonderwoman. det borde alla kvinnor göra. för vi är wonderwomen.

jag träffade en kille förra helgen.-

han sa att; självklart är alla kvinnor mycket mer värda än männen. utan kvinnorna skulle världen gå under.

han var iranier (inte för att vara fördomsfull, men det är inte det mest jämställda folket) och ateist.

han intresserade mig. han avskydde att kvinnorna i hans hemland var tvungna att bära slöja.

han avskydde ojämställdheten.

men en sorglig sak sa han också.

vi pratade om världen. han sa; det är fint att du försöker göra något för världen, vara vegan och rädda djuren och naturen och barnen och kvinnorna. men du måste förstå, vi lever i en förlorad värld. det är redan försent för jorden att bli räddad.

sånt gör mig lite smått deppig. jag lever i den föreställningen att ingen kan göra allt men alla kan göra något.

hur det än ligger till, för ingen har svaret, så tänker inte jag vara en av dom som ger upp.

jag vill ligga på dödsbädden och känna: jag försökte iallafall. jag drog mitt strå till stacken!

ta hand om er